Tre personer i rullstol sitter bredvid varandra i det lilla rummet i källaren på Fyrishov, den största sportanläggningen i Uppsala. De lutar sig fram och siktar på måltavlor med varsin luftpistol. Det enda som hörs är det metalliska ljudet från diabolerna när de träffar plåten bakom måltavlorna. Lennarth ”Lelle” Pettersson, Mångkampsförbundets ordförande och tidigare OS-medaljör i modern femkamp, sitter lugnt på en stol bakom skyttarna. Det råder full koncentration i rummet. Lelle reser sig, lägger en hand på Fredrik Göranssons, en av skyttarna, axel och säger ”Vilken samling. Grym!”. Micke Lindgren, en annan av skyttarna, har precis tryckt tillbaka sin måltavla och studerar den. ”För högt” konstaterar han.
Det är träning i Uppsala Modern Femkamps skyttelokal. Ungefär varannan vecka träffas ett gäng som alla har det gemensamt att de har någon form av rörelsehinder. När verksamheten startade för tre år sedan var det en grupp på fem personer. Nu har verksamheten växt till tre grupper med fem skyttar i varje som träffas på torsdagar under en timme.  Lennarth Pettersson har ända sedan starten hållit i undervisningen.  Det var även han som förra året ordnade så gänget fick besök av Jonas Jacobsson, en handikappidrottare som tävlar i sportskytte. Jacobsson har sedan 1980 deltagit i alla paralympiska spel och har tagit 30 paralympiska medaljer, varav 17 guld. Det gör honom till den atlet som tagit näst flest OS-guld i världen. Han berättade om sina erfarenheter från OS för Uppsalas skyttar.
Nu kommer en man på elmoped i korridoren utanför skyttelokalen. Det är en deltagare i gruppen efter som är ivrig att sätta igång. Lelle går ut och hälsar honom välkommen innan han återvänder in i salen. Det råder ett dämpat skojande mellan skyttarna Maria Mignell, Micke och Fredrik. Lysrören i taket blänker över det gröna plastgolvet där de sitter hukade över borden. Diabolerna slamrar i metallskivan. Micke koncentrerar sig. Maria fastställer ”Är det tävling så…” och fokuserar för att träffa den svarta ringen på skottavlan ännu en gång.
Timmen avslutas med en genomgång med Lelle. Han går igenom allas poäng. Skyttarna har skjutit åtta serier med fem skott i varje. Idag avgår Maria med segern. Men egentligen tävlar alla mot sig själva.
Jag får en pratstund med Lelle mellan två serier. Han är född 1951 i Uppsala och är svensk brigadgeneral. Han har varit chef för Flygtaktiska kommandot och har även ett förflutet som flottiljchef på F 17. Han deltog i OS i Moskva 1980 där han var med och tog lagbrons i Modern Femkamp. Han har varit ledamot i Sveriges Olympiska Kommitté och är numera ordförande för Svenska Mångkampsförbundet. Under 2012 gav han ut ledarskapsboken ”Vinnande Ledarskap, så odlar du en framgångskultur”.
Jag frågar hur länge handikappskyttet har hållit på och han bläddrar i sitt block. – Sedan den 25 november 2010, svarar han. Det märks att han är gammal general. Han har full koll på läget. Jag frågar honom vad det ger honom att leda skjutandet. Han svarar att det är jättetrevligt och att han och deltagarna har blivit vänner genom åren. Han berättar även om hur handikappskyttet startade. För fem år sedan fick Micke en stroke vilket bland annat ledde till att han började använda rullstol. Under sin rehabilitering så fick han kontakt med en fritidspedagog som frågade om det fanns någon sport som han ville prova på. Pistolskytte, svarade han. Fritidspedagogen tog då kontakt med Uppsala Sportskytteklubb som dock hade sin verksamhet i en lokal en trappa ner utan hiss. Hon tog då kontakt med Lelle på Uppsala Modern Femkamp och tillsammans drog de igång skyttet. Sedan dess har verksamheten hållit på.
Efter träningen sätter jag mig med Fredrik, Maria och Micke. Jag frågar dem vad skyttet ger dem. – Självförtroende, svara Maria som har en ovanlig sjukdom som heter Spinocerebellär ataxi. Symtom är bland annat gångstörningar, koordinationsstörningar i armarna och ofrivilliga ögonrörelser.
Micke berättar att skyttet har gett honom mental träning och förbättrat hans koncentrationsförmåga. Fredrik som har ryggmärgsbråck, en medfödd missbildning av ryggmärgen, skojar och säger att skyttet har gett honom utlopp för hans mordiska sidor. Han säger även, dock lite seriösare, att det har ökat hans koncentrationsförmåga och gjort honom lugn. Maria fyller i att en bra sak med skyttet är att man där får vara vem som helst. Det finns inget fokus alls på funktionsnedsättningarna. Micke berättar att han har blivit både friskare och självständigare under de tre år han har skjutit.
Jag frågar om det inte finns något negativt att säga. Maria svarar att ett problem de har är att utrustningen tyvärr inte är på topp. Linorna som måltavlorna åker på trasslar ofta in sig i varandra vilket gör att de måste göra avbrott under träningarna. – Tur då att vi har Lelle som kan gå fram och fixa det, lägger hon dock till skrattande.